minmyomresa.blogg.se

Ja, nu är det väl dags för en uppdatering.

För en månad sedan var jag på Danderyds sjukhus och genomgick mikrovågsbehandlingen.

Jag tänker beskriva lite om det praktiska runtomkring också eftersom jag själv hade varit intresserad av att läsa det i förväg.

Eftersom jag bor 5 timmars resväg från Danderyd var det nödvändigt med övernattning. Danderyds sjukhus har ett fint patienthotell så det borde ju inte vara något problem. Jag hörde av mig till hotellet och de sa att det är sjukhuset som bokar rum. Jag ringde operationsplaneringen men enligt dem kan de inte boka rum eftersom behandlingen räknas som dagkirurgi utan då var det min egen region som skulle kopplas in. Jag ringde sjukreseenheten på hemmaplan som tydligen även har hand om boende och enligt dem behövdes det en remiss för att de skulle kunna boka hotell. Rent tekniskt hade jag ingen remiss eftersom jag – förvisso i samråd med min läkare – själv hade tagit initiativ till att vara med i MYOMIC-studien. Men där var sjukreseenheten väldigt tillmötesgående och hörde av sig till min läkare och fixade så att hon skrev en remiss. Man kan då ta med i beräkningen att jag fick kallelsen en vecka innan jag skulle inställa mig och med alla telefontider som skulle beaktas var det inte mycket tid att spela på. Jag hann inte få boendet godkänt innan jag skulle åka och fick boka hotellet till mig om min medföljande själv som privatperson. I efterhand fick jag vet att jag skulle ha behövt läkarintyg i förväg på att jag behövde en medföljande för att få ersättning för dennes boende och resa också. När jag i efterhand fyllde i blanketten för att få ersättning beskrev jag att jag under inga omständigheter hade kunnat ta mig hem på egen hand, så de gjorde undantag och beviljade ersättning även för ledsagare.
Detta är detaljer i sammanhanget, men kanske hjälper det någon att veta det här i förväg!

Nåväl. Jag hade ju redan tidigt i höstas gjort alla förberedelser på hemorten, med ultraljud och blodprov och journalutdrag som skickats till Danderyd, så när jag väl fick kallelsen var det inga fler förberedelser som skulle göras. I kallelsen stod att man inte ska ha mens vid dagen för operationen och enligt mina beräkningar skulle min mens starta ett par dagar efter jag skulle vara där, men jag kunde ju inte garantera att den inte startade tidigare! Jag ringde och rådgjorde med operationsplaneringen och de tyckte inte att vi skulle omboka. Mycket för att det tydligen var ett pyssel att koordinera den här typen av ingrepp.

Tillsammans med en väninna åkte jag till Danderyd dagen innan behandlingen. På väg dit fick jag ett sms om att jag om jag hade möjlighet skulle gå in på lab på sjukhuset och lämna ett blodprov. Jag hann fram innan lab stängde så det gjorde jag.

Senare på eftermiddagen ringde läkaren som skulle utföra behandlingen och presenterade sig och stämde av lite.

Jag följde instruktionerna i kallelsen om fasta från kvällen. Jag hade även enligt instruktion köpt Descutan på apoteket och innan jag gick och lade mig duschade jag kropp och hår. Ingen hårtork på rummet så det var till att lägga sig med blött hår. Samma procedur på morgonen.

Jag skulle inställa mig kl 7 så 06.50 gick jag från hotellet till gynmottagningens entré. Dagen innan hade jag varit där och kollat lite var jag skulle gå och då även fått reda på att de inte öppnar förrän 7, så det var ingen idé att vara där tidigare. Jag anmälde mig i kassan och fick sen göra ett snabb-covidtest. När jag fått svar på det fick jag ta hissen upp till operationsavdelningen. Jag kom dit vid 7.45. Där blev jag väl mottagen och inskriven, fick byta om till operationskläder, låsa in mina värdesaker i ett skåp och sedan lägga mig i en säng i väntan på att det skulle bli min tur. Telefonen kunde jag ha med mig och det var en välkommen distraktion. Jag var nummer två i ordningen så de beräknade att jag skulle komma in på operation kl 9.

Jag fick en kanyl på handen och en i armvecket och så fick jag ta fyra tabletter smärtstillande. Klockan blev 9, och 10, och 11. Jag dåsade lite av och till. Vid något tillfälle kom läkaren och stämde av och ritade ett kryss på min mage. Operationen som var före mig drog ut väldigt på tiden. Eftersom jag inte druckit eller ätit sen kvällen innan fick jag dropp.

11.45 blev det plötsligt min tur. Jag blev inrullad till operationsrummet där jag sen fick kliva över till operationsstolen. Det var väldigt många personer i rummet. Sköterskor och läkare. Alla vänliga. Och innan jag visste ordet av var jag sövd.

När jag vaknade igen var jag tillbaka i samma säng jag legat i på förmiddagen. Så fort jag slog upp ögonen var sköterskan där och pratade med mig. Jag mådde inge vidare efter narkosen. Jag fick körsbärssaft att dricka och försökte orientera mig. Jag hörde hur de pratade med varandra och trodde inte mina öron när jag förstod att klockan var 15.00. Operationen hade tagit längre tid än jag trott.

Läkaren kom och berättade att allt hade gått mycket bra. Myomet hade varit 84x83x83 mm och de hade bränt sammanlagt 45 minuter vilket också kom som en liten chock för mig. Jag hade trott att ”om myomet är stort kan man flytta nålen och bränna två gånger istället för en” och i min värld innebar det kanske sammanlagt två minuters bränntid.
Läkare sa också att jag hade en del vätska i buken. Hade jag varit lite mer närvarande hade jag frågat vad det innebar.

Jag hade ett tryckförband på magen och läkaren frågade hur ont jag hade. Jag hade inte ont alls när jag låg still och när jag vände mig eller försökte sätta mig upp lite mer i sängen så gjorde det lite ont, men verkligen inte mycket. Det som störde mig mest vid det läget var att jag mådde så dåligt efter narkosen.

Efter hand mådde jag något lite mindre illa och jag lyckades sitta upp och dricka lite till. Jag försökte äta en smörgås men det blev inte mycket med det. 16.30 hade jag kunnat byta om och så följde en sköterska mig ut från avdelningen. Min väninna mötte upp vid entrén och så mellanlandade vi som hastigast på hotellet innan vi påbörjade resan hem.

Det blev en väldigt jobbig resa hem. Jag mådde fortfarande dåligt av narkosen och jag hade nog både lågt blodsocker och vätskebrist eftersom jag inte ätit och druckit. Jag försökte äta och dricka lite och mådde efter hand något lite bättre.

När vi närmade oss hemmet kände jag starkt att jag inte ville vara ensam den natten så jag hörde mig av till en annan väninna och undrade om hon kunde tänka sig att sova i mitt gästrum den natten, vilket hon gjort.

De följande dagarna mådde jag riktigt dåligt. Jag hade inte ont, men jag kände mig märkligt bakis, hade hjärtklappning och svimningskänslor. Jag orkade inte vara uppe överhuvudtaget och mina vänner turades om att ta hand om mig. Efter några dagar orkade jag sitta upp korta stunder i taget. Det tog en vecka innan jag var på benen och ytterligare en vecka innan jag hade krafterna tillbaka fullt ut.

De kvinnor jag varit i kontakt med som också genomgått den här behandlingen har inte blivit dåliga på samma sätt. Men när jag var i kontakt med sjukvården på hemmaplan sa de att det var en väntad reaktion på behandlingen. De sa också att jag skulle ta full dos Alvedon och Ipren de kommande dagarna för att avlasta kroppen.

Resultatet då? Det är nog lite tidigt att säga än. Enligt läkaren ska det ta 3 månader innan man ser effekt. Jag kan nog ändå ana en positiv skillnad. Men det får jag återkomma med. Där har jag också fått rapport från andra som genomgått behandlingen att de upplevt positiv effekt redan innan 3 månader gått.

Jag ska på återbesök efter 6 månader. Men jag skriver väl något mer här innan dess.

Vi har ett fantastiskt sjukvårdssystem i Sverige. Jag känner mig så tacksam för det.